Lowitz' bågar

Vissa halofenomen är sällsyna och kan vara svåra att upptäcka om man inte vet vad man ska titta efter. Lowitz' bågar är ett sådant fenomen och knappast det första man ger sig in på när man börjar halospana.

På den här bilden tagen utanför Falköping i Västegötland kan man se knappt skönjbara ljusa strålar, som går nästan rakt upp från bisolarna och på utsidan av 22° halon. De kallas för Lowitz' mellersta bågar och är mycket sällsynta. De uppstår i plattor som svänger kring sin vertikala axel.

Det finns dessutom Lowitz' nedre bågar som går från bisolarna ner mot 22°-halon och Lowitz' övre bågar som sträcker sig mellan övre tangentbågen och Perrys båge. Men det här är halokomponenter som inte är det första man ger sig in på när man börjar halospana.

Dessa halobågar rapporterades första gången av Tobias Lowitz, som observerade ett extraordinärt komplext halofenomen över i S:t Petersburg den 18 juni 1790. Han noterade då de undre Lowitz bågarna och det tog mycket lång tid innan hans observationer av denna halokomponent blev bekräftad av andra. De första övertygande fotografierna togs faktiskt så sent som 31 augusti 1994 och därefter har flera observationer gjorts av vad man kan kalla halojägare.

I medeltal kan halo ses två gånger i veckan i Europa och den vanligaste är 22°-ringen tätt följd av bisolar (parhelia) och den övre tangerande bågen.

För de som vill jaga halo rekommenderas att även titta åt lite andra håll på himlen när det dyker upp bisolar och ringar. Det finns nämligen andra sällsynta halokomponenter. En av dessa uppträder som en ljus punkt utmed horisontalcirkeln (nästan mitt emot solen) och är uppkallat efter den svenske meteorologen och professorn Gösta Liljequist, som observerade den 1951 under en expedition i Antarktis.